Ser en reklam för en ny film med Julia Roberts som på svenska heter Lyckan, Kärleken och Meningen med livet. Vet att den är baserad på en väldigt populär bok från USA som heter Eat, Pray,Love...tror jag i alla fall. Denna bok var så populär att till och med Oprah rekommenderade den,  och då är det minsann en populär bok! Har inte läst boken, men vad jag kan se från reklamen här så handlar den om just om meningen med livet, hur man hittar kärleken och lyckan.

Men har meningen med livet alltid med kärlek till en annan människa att göra, är det så man alltid blir lycklig, genom att ha någon vid sin sida? Visst, det hjälper nog, men jag tror människan stirrar sig blind på alla romantiska filmer och böcker och alla kärleksballader som handlar om att man älskar någon, ibland någon man knappt känner.

Till exempel Back Streets Boys gamla goding, "As long as you love me" (tror jag den heter, var inget stort BSB-fan) men jag kommer ihåg refrängen.

"I don´t care who you are, where you´re from, what you did, as long as you love me".......................

Ok, så killen bryr sig inte om vem jag är, vart jag kommer ifrån, eller om jag har något kriminellt förflutet, bara jag älskar honom. Låter ju som en sund och odesperat syn på ett förhållande, haha.

Nu är det inte så att jag gått och blivit cynisk och bitter på äldre dar, tvärtom är jag tyvärr fortfarande lite väl lagd åt det romantiska hållet och älskar romantiska filmer (fast gärna dom sorgliga) och sitter gärna och youtubar Robert Pattinson, haha, ja jag är kanske till och med lite patetisk för min ålder. 

Jag vill så klart ha en man att älska och som älskar mig tillbaka, och ja, det är ju mänsklighetens mening att fortplanta sig så ens ras lever vidare, men jag tror att det är så många som hakat upp sig på att ett förhållande kommer göra dom lyckliga resten av livet. Det har gjorts studier som visar att människor som lever i par ÄR lyckligare  och faktist lever längre, men det kan väl inte vara dom som lever i ett dåligt förhållande? Tror att det är sjukt många som inte vågar ta sig ut ur sina dåliga förhållanden i rädsla att bli ensamma. Jag har själv varit en av dom för länge sedan.

Men vill man vara olycklig tillsammans med någon eller vara en lycklig singel?

Jag har i alla fall genom mitt senaste förhållande förstått hur mycket jobb det tar att hålla liv i lågan, att man har sina dåliga perioder och svackor och att man verkligen måste anstränga sig för att relationen ska överleva. Men en annan viktig sak lärde jag mig också, ja detta är en riktigt gammal klyscha, men man måste älska sig själv först!

 Hur ska man kunna vara en halva av en relation om man inte står upp för vem man är och vad man själv vill? Då kommer den andra halvan bli dominerande och till sist blir båda olyckliga. Nu låter det som om mitt förhållande var dötrist och svårt, men det var det inte, jag ser enbart tillbaka på det med glädje och bra minnen( nåja nästan iaf). Det är bara det att jag kom ut ur det som en annan människa, som förstår att jag måste göra saker som JAG vill och som gör mig trygg för att kunna vara en bättre flickvän mot min framtida partner och en bättre människa mot mig själv. För första gången i mitt liv så gör jag saker för min egen skull och inte för andras och det är så jäkla viktigt och nytt för mig och faktist lite läskigt, men det ger mig en mening med livet och det gör mig lycklig!

Eller så är det inte alls så ett förhållande är, utan helt fabulöst och fantastiskt när "Mr Right" kommer, i sin skinande rustning, på sin vita springare, sveper iväg mig och vi rider bort i solnedgången tillsammans.........hmm, ska nog gå och se Twilight en gång till nu;)

Intressant det här med valet idag! Jag har för första gången satt min in i vad partierna står för och vilka som för min åsikt bäst i riksdagen. Har inte varit speciellt intresserad innan, men det är väl så att när man väl har mer kunskap om ett ämne, t.ex då politik, så blir det helt plötsligt mycket intressantare att höra och läsa om det.

 Intressant också det här om åsikter. Har sett massor av inlägg av mina vänner på Facebook om valet.  Folk skriver vilka de ska rösta på och får medhåll och så klart motstånd om sina åsikter. Vissa blir riktigt upprörda för andra inte håller med i deras ideologier, vissa tar det med en klackspark och bryr sig inte om att andra tycker annorlunda.

Det verkar väldigt viktigt för människor att folk runt omkring dom har samma tycke och smak. Inte bara då i politiska frågor, utan det mesta.  Varför är det så viktigt att inte tycka om nåt som få andra tycker om. Varför vill man oftast tillhöra majoriteten och inte minoriteten? Detta är ju så klart ett djupt nergrävt djuriskt beteende, självklart var det superviktigt att tillhöra flocken annars så blev man blottad och exploaterad för rovdjuren. Men finns det så många "rovdjur" nu?  

 En gång när jag var liten, sisådär 11 år, så frågade min lärare min klass vilken musik vi helst vi ville lyssna på när vi hade Bild. Jag räckte snabbt upp handen och sa klassisk musik. Jag har alltid gillat klassisk musik, och tyckte det var en bra idé. Jag har aldrig blivit så utskrattad i hela mitt liv, varken före eller efter. Det var tydligen inte den mest uppskattade musiken bland 11-åringar på den tiden. Detta hade ju kunnat vara ett hemskt minne, ingen vill ju bli utskrattad av hela sin klass, men jag kommer ihåg att jag inte alls kände mig generad, utan mer att jag stod upp för min åsikt, och var stolt över den.  

Visst har jag många gånger ändrat åsikt lite snabbt bara för att tillhöra samma "flock" som kanske någon speciell person man ville ha mycket gemensamt med, men i det stora hela så håller jag på mina principer och åsikter. 

Jag tror att folk  innerst inne bara vill tillhöra något större och få känna gemenskap, men det går inte riktigt ihop med ett annat väldigt lustigt fenomen (som egentligen är lite tvärtom det jag just skrivit) och det är ju att många människor i dagens samhälle vill vara så annorlunda som möjligt, men oftast är de annorlunda på precis samma sätt. Man vill vara unik, men ändå tillhöra något, men gärna något exklusivt, för ingen vill ju vara en "svensson",....eller?  Svensson används nästan som ett skällsord nu för tiden. 

Det finns tyvärr väldigt få människor som klär sig eller lyssnar på, eller tittar på något som är helt unikt. (Jag gillar det lite annorlunda och knäppa, i alla fall när det gäller människor)

"Du är unik.......precis som alla andra i hela världen" 

Det är väl därför många, som vill vara unika, slutar lyssna på deras favoritband när dom blir populära och mainstream, vilket jag tycker är otroligt löjligt. Bra musik är alltid bra musik! 

Jag tror också att folk sätter en ram som definerar vilka de är, genom ytliga värden, såsom musiksmak, böcker, filmer osv.  Och när då den här ramen kritiseras så känns det som om hela deras person kritiseras. Men jag tror mest att det är personer som kanske inte riktigt vet vem dom är. För definerar man sig själv genom bra, starka, lite mer djupa värden, såsom principer om hur man behandlar sina medmänniskor, är en bra person och är trygg med sig själv och sina val, så kan man ta den kritiken av ens musiksmak och om vem man ska rösta på i valet! 

Heja demokratin!!=)

Kommentera gärna hur du ser på saker och ting!

Har  varit ute och tränat idag,  för första gången på rätt så länge, min semester i somras förstörde hela vårens ansträngningar, hehe, men det är väl bara mitt eget fel.  Det är skönt här ute på landet att kunna ta en promenad och inte möta en människa. Hmm, tycker inte om när folk ser mig träna och springa (där kommer väl det där "svenska" upp igen,hehe). Korna i hagen lägger nog inte så stor notis på hur dum jag ser ut, när jag kommer flåsandes, haltande och svettandes. Löpandet är i alla fall ett bra tillfälle att få rensa tankarna, det är bara en själv, musklerna och ens tankar som är där på grusvägen.

Har tänkt på det här med minnen. Jag är en väldigt nostalgisk och sentimental person, och har en tendens att ofta lägga mina minnen i ett väldigt rosaskimrande sken. Läste en gång att ens minnen av händelser blir svagare och mer felaktigare ju fler gånger man tänker på dem.  Är det därför jag är så nostalgisk, för att jag minns fel eller "glömmer bort" det dåliga i minnet?  För eller hur är det så, att ens minne av en bra händelse oftast är bättre i minnet än vad det var i verkligheten. Det kan till och med vara så att man kan ha en sådan där bitterljuv känsla i ett minne om en tid i ens liv som inte alls var bra., t.ex ett jobb man inte gillade, men man tänker att man saknar sina gamla kollegor, som egentligen var rätt dryga.  

Men är det då så att ens dåliga minnen blir värre eller bättre när man tänker tillbaka på dom?  Hjärnan har ju en fantastisk försvarsmekanism att "ta bort" minnen som är väldigt traumatiska, men de dåliga händelserna som man fortfarande minns, är de värre eller bättre i ens minne? Det är ju väldigt svårt att svara på eftersom, tja, man minns ju bara på ett sätt.  Känns lite sorgligt att tänka att allt man upplevde kanske inte alls var så bra som man tror att de var, men har denna mekanism i ens hjärna någon funktion, att den gör våra minnen bättre, eller är det bara jag som är så?

Gör detta fenomen då att det är viktigare att leva i nuet så man verkligen kan känna efter hur saker och ting känns, eller ska man vänta tills det blott är ett bra minne?  

Så, nu har jag bytt bostad, jobb, stad, kommun, ja, till och med landskap. Känns märkligt att än en gång bytt hem. Just nu bor  jag i mitt föräldrahem i väntan på en egen lägenhet. Har bott hemifrån i många år nu, så detta känns inte som mitt "hem" längre, samtidigt som jag inte har nått nytt hem, så jag är lite kluven om var jag hör hemma just nu.

Har lämnat min "bebis", hehe,.min katt, för det var bäst för honom och det känns väldigt sorgligt, men jag vet att han blir väl omhändertagen. 

Har också lämnat min sambo som även har kommit att bli min bästa vän, och det känns otroligt jobbigt. Det är så overkligt att en enda person kan komma att betyda så mycket för en i livet. Tack vare honom så är jag en mycket bättre människa mot mig själv, mycket starkare och självsäkrare. Han har varit mitt "andningshål" när allt annat bara har varit för dramatiskt, motigt, tråkigt och jobbigt, för han är så lugn och "sund" i sitt tänkande. Det är inte det att vi har suttit och haft långa diskussioner in på nätterna, utan bara kunnat vara, utan att behöva säga något alls faktist.

Det är en sådan fantastisk känsla att veta att där finns någon som väntar på en när man kommer hem efter en jobbig dag, att man bara får ta på sig mysbyxorna och sura lite i soffan, och det är ok ändå. Att planera en hel livstid ihop och ha gemensamma drömmar och förhoppningar. Att älska så mycket att man tror man ska drunkna av sina känslor. Att ha en person i livet som man hade kunnat göra vad som helst för. Att ha någon som ser en för den man verkligen är!  Jag hoppas verkligen jag hittar den känslan med någon annan i framtiden.

Nu blev det tyvärr inte den framtiden som vi hade hoppats och planerat, för känslor kan av okända anledningar ändras i en riktning man inte trodde var möjlig,  men jag hoppas i alla fall att vi förblir så nära vänner som vi är nu, för även om vi inte hade världens längsta förhållande så känns det som vi har kännt varandra hela livet, och det är få som kommer så nära.

Det är egentligen rätt så privat, och inget jag visar för alla, men som min, hmm, hyllning till honom, så lägger jag upp en dikt jag skrev den 28 oktober 2008, ca en månad in i vårt förhållande. P, jag hoppas jag alltid kommer älska dig!

 Som ingen annan

Du ser mig som ingen annan...

i min nakna stund och osminkade morgon

som nyfödd, icke kompromissbar

vild och otämjd

tämj mig

Utan skuggor och stearinljus

med lysrörsbelysningens kritiska blick

i frusen källare

som den jag är

oförstörd

fast ändå inte hel

så som jag alltid varit

Hårt granskande med mjuk blick

gillandes...tror jag

Jämförbar så klart

men hoppandes den bästa

nånsin

Annorlunda accepterande

inte konstlat bara ärligt

I nya ögon

nya tankesätt

blir jag den jag är

Idag är det exakt ett år sedan jag flyttade till en ny stad, och om fem dagar ska jag flytta tillbaka.

Det är med lite sorg i bröstet som jag skriver detta, inte för att jag inte vill flytta tillbaka, men på tanken att det ibland inte blir som man har tänkt sig. Och det är en skrämmande tanke att ens beslut kan ta en i en riktning, eller en annan, sämre riktning. Att ett enda beslut kan omkullkasta hela livet. Ibland när jag hör på radion om bilolyckor, så kan jag tänka på att personerna som var med i olyckan vaknade i morse, bara en helt vanlig morgon, gjorde sina morgonbestyr med tankar på vad som måste göras under dagen, kanske planerade resten av veckan, för det är ju sådant man gör en helt vanlig morgon. Men beslutet att ta bilen till jobbet, dagis, skolan, eller var det nu kan vara man kör på morgonen, förändrade deras framtid för alltid. Det är väl tanken på att man absolut inte har någon kontroll på sitt öde, som är så skrämmande, att man är på precis rätt, eller fel, plats, på precis rätt, eller fel tidpunkt som skapar ens framtid.

Nu är min situation inte så tragisk, men för ett år sedan hade jag ett val att inte flytta, och om jag valt annat så hade mitt liv sett väldigt annorlunda ut än vad det gör nu, och nyfikenheten i mig vill så gärna se och veta hur det valet hade blivit.

Jag brukar tänka att om man är nöjd med sig själv just nu, så ska man inte ångra situationerna och valen man har gjort för att komma hit. Alla erfarenheter är bra tycker jag, det bildar ens personlighet, även de dåliga, eller främst dom!  Om man nu är missnöjd med sitt liv så är ens situation inte en erfarenhet, ännu! För allting tar slut, partners kommer och går, vänner likaså, vissa består dock, man flyttar, bytar jobb osv. Så ens hemska situation kommer så småningom "gå över" till något annat, och om man lär av sina misstag, förhoppningsvis något bättre. 

Nu har jag provat på detta, har lärt mig en massa och vuxit något enormt som person. Så även om det inte alls blev som jag hade tänkt mig, så hade jag inte velat vara utan erfarenheten. Så även om man inte vet var ens beslut tar en, så måste man fatta dom!

Ha en skön kväll, och kom ihåg att säga till era nära att ni älskar dom!

Jag har en hemlighet som jag inte är så stolt över, men ändå känner att jag vill dela med mig av, för det är ett intressant fenomen.

Jag är så jäääkla svensk!! Inte att jag inte är glad och tacksam att få ha blivit född i ett sådant bra land som Sverige, med fin, ren natur, säkra städer och bra välfärd (nåja, någorlunda i alla fall) Men jag är sååå typiskt det som man kallar svensk, i en dålig mening alltså; jag pratar absolut inte med grannarna i hissen, helst så försöker jag inte invänta dem, så jag får åka själv,...eller nä, om dom är precis bakom mig så väntar jag ju,...men hade kanske helst inte velat, hahahaha. Om någon börjar bråka på bussen så tittar jag ut genom fönstret, jag går aldrig före i kön, och om någon annan gör det,..säger jag till då?, nä, inte fasen gör jag det, för jag är svensk!!  

Det är inte det att jag är osocial, tvärtom, men blir så besvärad när jag åker hiss med någon jag inte känner, och det känns så absurt, om nu inte personen ser ut som en psykopatisk massmördare.. Man viskar kanske fram ett tyst "hej", men sen står man där och tittar ner på sina besvärat vridande fötter och är tyst.  Jag kan stå och tänka "Jamen, säg nu nånting då!!!" Men det kommer liksom inte fram förrän de få sekunderna är över då hissen  har nått rätt våningsplan. Det måste ligga något djupt rotat hos oss "svenskar" som är så här, att det är farligt, olämpligt och något man absolut inte bör göra, att prata med grannarna i hissen.

Har en granne som dock inte är så här, (nu tror jag  förvisso inte hon har alla hästarna hemma,) men hon pratar på som bara den som om man är bästa vänner, sen så sjunger hon i hissen när man åker med henne också,..högt!! Lite underhållande att åka med henne,...men mest irriterande,..och besvärande..hmm. 

Nu är inte alla svenskar så här så klart,..men det är ju ändå känt att svenskar är introverta, osociala, laglydiga och allmänt "kalla",..kan det vara vårt klimat tro?   På krogen är det däremot inte så svårt att vara social, det är ju inte så konstigt att man släpper på tyglarna med lite varmt innanför västen, hahaha,...men varför gör just hissarna detta med oss svenskar? Kommentera gärna vad du tror detta beror på,..och lämna gärna övningar som kan göra en typisk "svensk" som mig lite trevligare i hissen:)

Sitter här på kvällskvisten och filosoferar. Det blir konstigt nog alltid på kvällarna som mitt huvud sätter igång. Kanske känner  jag mig mer skyddad i mörkret och vågar släppa tankarna fria. Fast jag är ju förvisso rätt så mörkrädd,..hmm....anyway..

Har tänkt en hel del på det här med självuppfattning och på hur medvetna människor är om hur de uppfattas, eller rättare sagt, vill uppfattas.  Jag har en väldigt klar bild om hur jag vill bli uppfattad. Men jag tror absolut inte att jag agerar på ett sådant sätt, i alla situationer, så folk får den uppfattningen om mig som jag vill de ska få. När jag gick på högstadiet så fick jag höra att en klasskamrat kallade mig "penta" (för er som inte hört detta uttryck innan, så är det ungefär samma sak som bimbo, typ) och jag blev så ledsen och förbannad över detta, och förvånad.  Har fortsatt tänka över detta faktum att bara för att jag känner mig på ett sätt, så känner kanske inte min omgivning detsamma. 

Det finns en psykologisk modell för att karakterisera olika sätt att kommunicera (om jag nu ska citera wikipedia,haha) som utvecklades på 50-talet, som jag tycker är intressant att tänka på. Det kallas Joharis fönster. Den har fyra "fönster", 1: Vad jag vet om mig själv 2:Vad andra vet om mig 3:Vad jag inte vet om mig själv och 4: Vad andra inte vet om mig.  Dessa fyra fönster bildar  i ett rutmönster fyra fält som är det intressanta i det här. Hur folk uppfattar mig, hur jag tror folk uppfattar mig, hur jag vill att folk ska uppfatta mig, och så som jag faktist är.  Man vill vara  så himla duktig, kulturell, stå-uppkomikern, partyprinsessan, wild n´ crazy, och så vidare.  Människor anstränger sig otroligt mycket för att uppfattas som nåt de antagligen inte är. Man tänker nog  inte heller på att ens vänner som verkligen känner en vet när man "fejkar". Men jag ska inte hyckla och skriva att jag inte också är så. Jag VILL gärna uppfattas som en god, ärlig, filosoferande, spontan, härlig tjej med glimten i ögat med en läggning åt det kreativa hållet(om vi nu ska vara riktigt hurtiga) Men ÄR jag så? Hehehe, nja, visst, ibland... Hade en diskussion med en vän, hon sa att man inte skulle sitta hemma och måla när man egentligen inte vill, bara för att man ska kunna kalla sig själv kreativ. Nu vet jag inte om detta var riktat mot mig, men tror att så himla många människor gör just detta. Inte kanske just målar, men läser trista böcker, ser tråkiga filmer och så vidare, bara för att kunna säga att dom har gjort det, eller som alla gör nu för tiden, kunna skriva det i sin statusrad på Facebook.  Men som sagt, jag gör också så för att kunna känna mig duktig ibland.

Men det hade varit mycket roligare om alla bara var lite mer laid-back ock skrev "tja, har legat i soffan hela helgen, käkat ett halvt kilo godis, en påse ostbågar och druckit två liter cola, och tittat på veckans repriser av "Days of our lives"" Hittar ju faktist inte så många statusrader som ser ut så,eller hur?  Nu är jag lite sömndrucken så poängen kanske inte riktigt kom fram,hahaha. Men om alla bara kan "bekänna färg" och inte anstränga sig så mycket för alla andras åsikter, och mer för sina egna, så hade människan nog mått mycket bättre, helt enkelt! Jag ska försöka med denna bloggen, vara helt ärlig i mina åsikter och tankar, så omgivningen kan få lära känna the real me! Godnatt!

Så, nu är det gjort, nu har även jag börjat blogga! Vet inte riktigt varför, kanske för att få utlopp för allt man går runt och grubblar på,  kanske har jag fått hybris eller så har jag kanske något vettigt att komma med! Jag är förvisso hudterapeut, men några sminktips kommer ej att ges, inte heller några mode,-bästa café,- odlings,-eller bästa cupcakesrecept-tips. Enbart lite livsåskådning from my point of view.

Vad är då min point of view?

Jag är ju bara 27 år gammal, har jag då upplevt tillräckligt  mycket för att ha en vettig åsikt om hur saker och ting bör vara? Jo, men det tycker jag allt..annars så hade jag väl inte börjat blogga... Mitt "namn" på bloggen sammanfattar väl ungefär vad jag är för sorts person. "Every cloud has a silver lining" är ju ett fint uttryck som fler människor borde anamma! De flesta som känner mig tycker och tror nog jag är rätt så bekymmerslös, men dom har fel.  Men jag har nog en sjysst aproach (ja, det kommer komma många engelska uttryck i denna bloggen) på livet.  Ser mig själv som en stark person, tar situationer med fattning och fattar (för det mesta) ganska kloka beslut. Eller så har jag kanske bara inte upplevt något tillräckligt hårt och svårt, för att falla ner i ett hål omöjligt att komma upp ur.  Visst har jag fått hjärtat krossat så många gånger  och så hårt att jag aldrig trodde det skulle bli helt igen och gråtit tills där inte fanns fler tårar. Jag har också älskat så stort och avgrundsdjupt att det gör fysiskt ont,  för hjärtat nästan brister av kärlek. Men jag har oftast vetat när det var dags att gå vidare, att det inte var bra för mig att stanna kvar.  Sorgeprocessen efter att ha förlorat en människa nära en, på vilket sätt än möjligt, är så otroligt viktig. Att bara få kura ihop sig till en liten boll och falla bort i sorgen. Av någon anledning, hur ont det än har gjort, så har jag alltid vetat att det skulle komma att gå över på ett eller annat sätt. Eller att det skulle bli mer bedövat med tiden i alla fall, för vissa sår lämnar ju ärr. Vet inte var jag har fått denna "sundhet" ifrån, men det känns som jag lär mig av mina misstag i alla fall. Sen har det kommit underbara, knäppa, sjuka (på ett bra sätt:)), roliga, medvetna, "skärp dig för f-n"-lärande människor i min väg, och det är ju absolut det bästa sättet att växa som person.  Har inte alltid haft det så lätt som många nog tror, men ber aldrig om nåns sympati för något som jag inte kan ändra på. Nej, livet är absolut inte rättvist, och kommer aldrig bli, men det värsta man kan göra är att gräva ner sig i självömkan och bli bitter. Villa vara en hel människa och kunna ge allt och ta allt som livet ger, utan att vara cynisk. Blir kallad naiv ibland, men det känns nästan som en komplimang när jag tänker efter. Man ska ta sig an 

livet med en vuxens visdom och uppskattning men med ett barns nyfikenhet och förväntan. Hahahaha,.nu blev det här som en hel inspirations-konferens, men får i alla fall göra min lilla röst hörd. Hoppas det är någon som är intresserad av min blogg och inte somnar halvvägs. Har lyssnat på en av mina nya favoritgrupper Miike Snow under tiden jag skrivit, ger mycket inspiration! Ha en skööön kväll!