Så, nu är det gjort, nu har även jag börjat blogga! Vet inte riktigt varför, kanske för att få utlopp för allt man går runt och grubblar på,  kanske har jag fått hybris eller så har jag kanske något vettigt att komma med! Jag är förvisso hudterapeut, men några sminktips kommer ej att ges, inte heller några mode,-bästa café,- odlings,-eller bästa cupcakesrecept-tips. Enbart lite livsåskådning from my point of view.

Vad är då min point of view?

Jag är ju bara 27 år gammal, har jag då upplevt tillräckligt  mycket för att ha en vettig åsikt om hur saker och ting bör vara? Jo, men det tycker jag allt..annars så hade jag väl inte börjat blogga... Mitt "namn" på bloggen sammanfattar väl ungefär vad jag är för sorts person. "Every cloud has a silver lining" är ju ett fint uttryck som fler människor borde anamma! De flesta som känner mig tycker och tror nog jag är rätt så bekymmerslös, men dom har fel.  Men jag har nog en sjysst aproach (ja, det kommer komma många engelska uttryck i denna bloggen) på livet.  Ser mig själv som en stark person, tar situationer med fattning och fattar (för det mesta) ganska kloka beslut. Eller så har jag kanske bara inte upplevt något tillräckligt hårt och svårt, för att falla ner i ett hål omöjligt att komma upp ur.  Visst har jag fått hjärtat krossat så många gånger  och så hårt att jag aldrig trodde det skulle bli helt igen och gråtit tills där inte fanns fler tårar. Jag har också älskat så stort och avgrundsdjupt att det gör fysiskt ont,  för hjärtat nästan brister av kärlek. Men jag har oftast vetat när det var dags att gå vidare, att det inte var bra för mig att stanna kvar.  Sorgeprocessen efter att ha förlorat en människa nära en, på vilket sätt än möjligt, är så otroligt viktig. Att bara få kura ihop sig till en liten boll och falla bort i sorgen. Av någon anledning, hur ont det än har gjort, så har jag alltid vetat att det skulle komma att gå över på ett eller annat sätt. Eller att det skulle bli mer bedövat med tiden i alla fall, för vissa sår lämnar ju ärr. Vet inte var jag har fått denna "sundhet" ifrån, men det känns som jag lär mig av mina misstag i alla fall. Sen har det kommit underbara, knäppa, sjuka (på ett bra sätt:)), roliga, medvetna, "skärp dig för f-n"-lärande människor i min väg, och det är ju absolut det bästa sättet att växa som person.  Har inte alltid haft det så lätt som många nog tror, men ber aldrig om nåns sympati för något som jag inte kan ändra på. Nej, livet är absolut inte rättvist, och kommer aldrig bli, men det värsta man kan göra är att gräva ner sig i självömkan och bli bitter. Villa vara en hel människa och kunna ge allt och ta allt som livet ger, utan att vara cynisk. Blir kallad naiv ibland, men det känns nästan som en komplimang när jag tänker efter. Man ska ta sig an 

livet med en vuxens visdom och uppskattning men med ett barns nyfikenhet och förväntan. Hahahaha,.nu blev det här som en hel inspirations-konferens, men får i alla fall göra min lilla röst hörd. Hoppas det är någon som är intresserad av min blogg och inte somnar halvvägs. Har lyssnat på en av mina nya favoritgrupper Miike Snow under tiden jag skrivit, ger mycket inspiration! Ha en skööön kväll!